Sist jag skrev om "mitt" Manchester United beskrev jag en nervositet inför vad som skulle komma. Det löste sig ju fint i slutändan, 4-0 mot Norwich och ett hattrick av Kagawa. Kul för honom och viktigt för laget att hålla avståndet ner till ett City som man inte ska räkna bort förrän matematiken säger annat. Det var då, nu är nu. Ikväll väntar ett helt annat motstånd: Real Madrid.
Faktum är att jag inte är det minsta orolig för denna drabbning två giganter emellan. Att förlora mot ett formstarkt Madrid är ingen skam och det skulle inte svida allt för mycket om det nu blir så. Giggs kommer väl förmodligen spela sin 1000:e match bara en sådan sak gör att man bryr sig lite mindre om slutresultatet. Och om Ronaldo gör mål är det bara att gratulera...
Hrm, nja. Ovanstående bör tas med en nypa salt.
När nu United har ett sådant läge som de ändå har, 1-1 från bortamötet, så kan man inte annat än att bli besviken om det blir uttåg redan nu. Med en Rooney i form, en skyttekung som van Persie (förhoppningsvis inte hämmad av freak-skadan) och en Kagawa med stort självförtroende (om han nu får spela) ser offensiven fantastisk ut. Där är jag inte det minsta orolig. Defensiven däremot: uj, uj, uj. Det blir åka av på kanterna och det vill till att Evra och Rafael är felfria annars är det kört.
Hur bra försvaret än fungerar ikväll är jag rädd att De Gea ändå kommer att få plocka bollen ur nät två, ja kanske tre gånger. Vilket betyder att anfallslinjen måste vara löjligt effektiv om det ska bli någon kvartsfinal för de röda. Hawaii-fotboll? Nä, kanske inte. Hur som helst kommer jag inte att glädjas med CR7 om han skulle göra mål. Sådan är jag.
Åsikter?
Simma lugnt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar