Man Utd vs Real Madrid

Sist jag skrev om "mitt" Manchester United beskrev jag en nervositet inför vad som skulle komma. Det löste sig ju fint i slutändan, 4-0 mot Norwich och ett hattrick av Kagawa. Kul för honom och viktigt för laget att hålla avståndet ner till ett City som man inte ska räkna bort förrän matematiken säger annat. Det var då, nu är nu. Ikväll väntar ett helt annat motstånd: Real Madrid.

Faktum är att jag inte är det minsta orolig för denna drabbning två giganter emellan. Att förlora mot ett formstarkt Madrid är ingen skam och det skulle inte svida allt för mycket om det nu blir så. Giggs kommer väl förmodligen spela sin 1000:e match bara en sådan sak gör att man bryr sig lite mindre om slutresultatet. Och om Ronaldo gör mål är det bara att gratulera...

Hrm, nja. Ovanstående bör tas med en nypa salt.

När nu United har ett sådant läge som de ändå har, 1-1 från bortamötet, så kan man inte annat än att bli besviken om det blir uttåg redan nu. Med en Rooney i form, en skyttekung som van Persie (förhoppningsvis inte hämmad av freak-skadan) och en Kagawa med stort självförtroende (om han nu får spela) ser offensiven fantastisk ut. Där är jag inte det minsta orolig. Defensiven däremot: uj, uj, uj. Det blir åka av på kanterna och det vill till att Evra och Rafael är felfria annars är det kört.

Hur bra försvaret än fungerar ikväll är jag rädd att De Gea ändå kommer att få plocka bollen ur nät två, ja kanske tre gånger. Vilket betyder att anfallslinjen måste vara löjligt effektiv om det ska bli någon kvartsfinal för de röda. Hawaii-fotboll? Nä, kanske inte. Hur som helst kommer jag inte att glädjas med CR7 om han skulle göra mål. Sådan är jag.

Åsikter?
Simma lugnt.

Snabb-blogg från plugget

När man sitter i ett grupparbete är det viktigt att alla kommer till tals. Mycket kan uppmuntras men ett visst eget initiativ är önskvärt. Ja, man kan vara osäker om man befinner sig i en grupp med nya människor, men ska man bli lärare krävs nog en viss vilja till att höras och synas. Särskilt då om man vill få fram nya arbetssätt och metoder till sina kolleger. Tror jag i alla fall.

Åsikter?
Simma lugnt.

Nervöst läge.

Ok, idag är det dags för Norwich att besöka Old Trafford. Som United-fan är jag lite nervös för matchen, inte bara för att det var det laget som sist lyckades besegra United utan också för att Real Madrid väntar nästa vecka. Norwich kommer kämpa livet ur sig mot ett lag som kanske helst vill ta det lite lugnt. Nu kommer väl förmodligen en hel del spelare som normalt är ordinarie att vilas men skulle spelet gå i stå så känner sig kanske Fergie tvungen att slänga in van Persie och då är man bara en feltajmad tackling från en skada på en viktig spelare. Nej, jag hoppas på två snabba mål och sen en behaglig resa mot slutsignal. Man kan ju hoppas...

IFK Värnamo spelar cupmatch mot Örebro under dagen. Ska bli kul att se vad Sören Åkeby lyckas åstadkomma med laget han har till förfogande. I år är väl året då de ska etablera sig på allvar i Superettan och då kan det inte skada att gå in i serien med bra självförtroende från cupspelet. Ett par nya spelare har kommit till truppen och de andra har blivit ett år äldre så förhopningen är väl att de åtminstone ska ha ett säkert avstånd ner till kvalstrecket vid säsongens slut.

Det var nog det jag hade i huvudet nu.

Åsikter?
Simma lugnt.

Sortering

Ett av de mantran som slagit rot i mig handlar om att möta varje individ (elev) med deras specifika behov för ögonen. När jag idag funderade över detta spann mina tankar iväg och jag kom att tänka på det här med den "dolda läroplanen", hur sortering har varit en av skolans roller i samhället. För att fräscha upp minnet lite började jag rota runt i bokhyllan efter någon passande bok och hittade Det sociala landskapet av Ahrne, Roman & Franzén (2008). Efter en stunds bläddrande hittade jag ett avsnitt som handlade om skolans latenta effekter, alltså sådant som skolan inte avser att lära ut men som ändå lärs in (lite flummig förklaring, men det får duga). Jag citerar:

"En annan effekt ligger i sorteringen, att elever i skolan lär sig att betraktas som bättre och sämre, mer eller mindre duktiga. En del ungdomar lär sig att hata skolan."

Ärligt talat blir jag mörkrädd när jag läser detta.

Är det skolans bemötande, pedagogens förmåga/icke-förmåga att skapa relationer, eller bedömning och betyg som ligger bakom att dessa känslor skapas i eleverna? Eller något annat? Hur mycket beror på föräldrars erfarenheter och engagemang?

Jag vet att alla mina framtida elever inte kommer att älska skolan. Jag vet att jag inte kommer att kunna "rädda" alla de med svåra inlärningsproblem. Men det är väl ingen anledning till att inte göra sitt bästa?

Åsikter?
Simma lugnt.

Ibland fattar jag inte.

När man, som jag, är lärarstuderande så ställer man sig ibland korkade frågor. Ibland högt, ibland tyst för sig själv. Personligen så brukar jag inte vara rädd för att redogöra för mina funderingar. Men det är en skillnad på fundering och okunskap. Eller kanske rättare, vad man tror är okunskap. Exempelvis det här med yrkesspråket. Jag har lärt mig tonvis med nya begrepp i utbildningen men kan ändå känna mig som ett fån när jag hamnar i sällskap med erfarna lärare. Jag slänger in ett "formativt" här och ett "metakognitivt" där, om inte annat för att låtsas att jag är med på vad de menar med sina tungvrickarord.

Jag är absolut inte emot ett yrkesspråk, tvärtom. Om statusen på yrket ska höjas krävs det också att respekten för pedagogernas kunskap erkänns, och det tror jag inte den gör om man inte har språket att luta sig emot.

Men om ni någon gång hamnar i samspråk med mig, och ni ser en slags tomhet komma över mina ögon, ber jag er att ha förståelse. Jag vill inte känna att jag inte duger till. Det tror jag inte att någon vill.

Åsikter?
Simma lugnt.