Ibland fattar jag inte.

När man, som jag, är lärarstuderande så ställer man sig ibland korkade frågor. Ibland högt, ibland tyst för sig själv. Personligen så brukar jag inte vara rädd för att redogöra för mina funderingar. Men det är en skillnad på fundering och okunskap. Eller kanske rättare, vad man tror är okunskap. Exempelvis det här med yrkesspråket. Jag har lärt mig tonvis med nya begrepp i utbildningen men kan ändå känna mig som ett fån när jag hamnar i sällskap med erfarna lärare. Jag slänger in ett "formativt" här och ett "metakognitivt" där, om inte annat för att låtsas att jag är med på vad de menar med sina tungvrickarord.

Jag är absolut inte emot ett yrkesspråk, tvärtom. Om statusen på yrket ska höjas krävs det också att respekten för pedagogernas kunskap erkänns, och det tror jag inte den gör om man inte har språket att luta sig emot.

Men om ni någon gång hamnar i samspråk med mig, och ni ser en slags tomhet komma över mina ögon, ber jag er att ha förståelse. Jag vill inte känna att jag inte duger till. Det tror jag inte att någon vill.

Åsikter?
Simma lugnt.